torsdag kväll

Godkväll kära läsare.  
Dagen idag har gått alldeles för snabbt. Vi vaknade upp tidigt när Jonte stack till jobbet, plus att min syster var här. Vi skulle ju lämna izabell på förskolan & sen stack vi hem om. Innan det var dags att promenera till stan , behövde köpa nya skor till izabell även byxor till henne. Sen började vi traska till stationen och därifrån tog Emma tåget hem och jag satsade på att gå in och handla gott till helgen osv. För imorgon är ìzabell hemma med mig och mollie. Då ska vi mysa en massa! Inte riktigt van vid detta. Att bara ha 3 dagar i veckan , men vänjer mig helt klart!  Tror vi ska ta och städa huset och sen kanske ta oss till en lekplats eller något, eller ut och cykla. Vi får se! 
Bara mysa ska vi göra iaf. 

Nu nattar jag izabell och hon sover när som helst. Väldigt trött idag. Så ska vi väcka henne om ett tag igen. Bara så hon kollar på oss, så att hon inte får natt skräck idag. Det är hemskt, när hon vaknar och bara skriker. Och hon minns ingenting. Det är riktigt obehagligt. 

Nej nu sover hon. Så jag ska se om den lilla sover med mannen. Puss 

livet som 2 barns förälder.

Nu ska jag prata om hur jag känner mig som två barns mamma. Det är såhär, detta är en roll som man måste växa in i. Man måste bli stark i sin mamma roll när man har två barn.  Jag är lyckligt lottad att ha två fina töser. Dem äldsta på 4 år och den andra på 1 månad exakt. Håller fortfarande på att växa in i denna roll med en sån liten. Jobbigt att tex sitta och amma. För just när jag gör det så ska alltid izabell börja bråka med mig, just för att hon vet om att jag inte kan släppa Mollie just då. Sen en annan sak till, så fort Mollie sover så har jag sagt till Izabell att om hon är tyst och lugn så kan vi få egentid tillsammans men den egentiden vi får är när hon bråkar med mig, varför? Förstår ni varför hon alltid bråkar med mig och jag är inte så stark än, hormoner osv. Så hon trycker mig till en gräns och sen blir jag så ledsen , att jag skakar.  Vet inte vart jag ska ta vägen liksom. 
Sen till en annan sak som jag tänkt på väldigt länge är att varför låter man inte folk få veta hur man egentligen har det, man lägger upp bilder då allt är bra, men man lägger aldrig upp bilder på när det är väldigt dåligt. Jag undrar egentligen varför det är så? Man har någon gång det väldigt tufft. Man kan inte alltid ha en dans på röda rosor. För att jag känner man blundar för att det kan vara skit i ens familj. Jag ska inte sticka under stolen, skriver ju aldrig när vi har det tufft eller lägger upp bilder. För det är så man fungerar som människan. Men alla har någon gång en svacka. Och just nu är vår svacka här. Svartsjuka , natt skräck. Osv. Men varför ljuger vi för alla att allt är bra med oss när det egentligen inte är bra alls. Förstår ni hur jag tänker. Nu ska jag faktiskt inte dölja det mer, tänker berätta för er när jag mår dåligt, när det är kaos här osv. 

Nu somnade izabell igen efter en väldigt lång om nattning Då hon vaknat av sin natt skräck. 
Nu ska jag in och försöka sova innan Mollie vaknar.  
Puss 


mina tankar

Jag har så himla mycket i huvudet just nu. Mycket tankar och känslor. Ibland kanske man överreagerar, men denna gången känns det inte så. Jag känner liksom att jag behöver skriva av mig. När man har nära och kära som förändras väldigt mycket när det händer saker i deras liv. 
Då blir deras vänner bortglömd. Och det är just det jag känner just nu. Känner mig liksom bortglömd och känner att det är jag som får höra av mig hela tiden. Därför så har jag just nu slutat höra av mig. Så får vi se hur det går  :) 

Har ni också känt er bortglömda?